December är den månad då solen står så långt söderut på himmelssfären som det går, eftersom jordens norra halvklot pekar bort från vår närmaste stjärna. Tillfället då solen slår i botten på det här viset kallas vintersolstånd och inträffar den 21 december. Den dagen når solen bara 10 grader över horisonten mitt på dagen, och den tillbringar endast sju timmar över horisonten, från Skåne sett. I nordligaste Skandinavien går solen inte upp alls. Om vädret är molnfritt bjuder alltså decembermörkret oss på gott om tid att njuta av stjärnhimlen. Kring vintersolståndet går solen ned i Skåne vid 15:30-tiden och redan vid 17-tiden kan vi alltså se stjärnor. Låt oss trots detta bekväma faktum vänta ett slag, till kl 19, och se hur himlen ser ut då. Bilden nedan visar himlen då man tittar mot söder.

Lågt i norr hänger Karlavagnen, en del av stjärnbilden Stora björnen. I väster kan vi, om himlen är mörk, se Vintergatan som ett suddigt stråk och i detta de ljusa stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Högt i söder står stjärnbilderna Pegasus och Andromeda (med den berömda galaxen, 2,5 miljoner ljusår bort). En verkligt sevärd del av himlen har vi i öster, där Oxen, Orion och Tvillingarna är på väg upp. I Oxen hittar vi de öppna stjärnhoparna Plejaderna och Hyaderna (ca 400 respektive 150 ljusår bort) och i Orion stjärnbildningsområdet Orionnebulosan, 1300 ljusår ifrån oss.

Se markeringar på kartan nedan och använd gärna en liten kikare. I Tvillingarna står planeten Jupiter, vårt solsystems största. En liten kikare visar oss dess fyra största månar. Böjer vi nacken och tittar rakt upp, mot zenit, kan vi se Tycho Brahe-sällskapets symbol, den W-formade stjärnbilden Cassiopeia.

Meteorsvärmen Geminiderna har sitt maximum 14 december. Svärmens namn kommer av att meteorerna ser ut att komma i riktning från Tvillingarna (latin: Gemini) på i himlen. Tiotals meteorer per timme kan väntas, men då det är fullmåne 17 december kommer månljuset att störa. En klen tröst är att Tvillingarna är uppe hela natten.

Med fri sikt i sydväst efter solnedgången den 6 december kan man se Venus, rätt lågt över horisonten, och månskäran ungefär 10 grader högre upp på himlen. Redan efter solnedgången 5 december kan man se dem tillsammans, fast med månen lägre på himlen (se bilden ovan, med överdriven kontrast). Den 10 december når Venus sin största ljusstyrka, magnitud -4,7. Magnitudskalan är sådan att ljusstarka objekt får negativa magnituder. Räknar man på det finner man att Venus då är ungefär 20 gånger ljusare än natthimlens ljusaste stjärna, Sirius (synlig i söder efter midnatt). Venus syns på kvällen lågt i sydväst hela december. Ett teleskop visar oss denna månad planeten som en tunn, vit skära.

Månen ockulterar (skymmer) stjärnan Epsilon i Fiskarna vid 23:23 den 11 december. Stjärnan döljs bakom månens icke solbelysta del, och kommer fram igen på den solbelysta delen vid 00:27 den 12 december. Epsilon är synlig för blotta ögat men kikare underlättar eftersom månens ljus är starkare. Epsilon är en stjärna drygt 180 ljusår bort som är ungefär 11 gånger större än solen (astronomer i USA har mätt dess diameter direkt). Bilderna ovan visar Epsilon före (v.) respektive efter (h.) ockultationen.

På morgonen den 25-27 december gör månen sällskap på himlen med planeten Mars och den blåa jättestjärnan Spica i Jungfruns stjärnbild. Månen, Mars och Spica syns i söder före gryningen. Bilden ovan visar läget 26 december. Längre bort, i sydöst, står Saturnus. Ställer man väckarklockan (eller låter bli att lägga sig) kan man vid månens uppgång strax efter kl 02 den 27 december se Spica riktigt nära månen. Från norra Skandinavien kan man faktiskt se månen ockultera Spica, medan vi sörlänningar får nöja oss med att se dem nära varandra på himlen. På morgonen den 29 december kan man se månskäran och Saturnus lågt i sydöst. Använd gärna en liten kikare för att njuta av dessa grupperingar på himlen!

Vill man med egna ögon se vad Viktor Rydberg diktat om i de kända psalmraderna "Natt över judaland, natt över Sion. Borta vid västerrand slocknar Orion." (Sv. Ps. 134) får man ge sig ut efter kl 05 på morgonen, då Orion är på väg ned i väster. Om man är litet bekväm av sig och går ut först kl 06, vad ser man då? I väster syns Tvillingarna med Jupiter, högt i söder står Lejonet och sydöst om Lejonet hittar vi planeten Mars och stjärnbilden Jungfrun. En bit över horisonten i sydöst står Saturnus, i stjärnbilden Vågen. Ett teleskop visar oss planetens ringar och dess norra halvklot.

Komet C/2012 S1 ISON, som väckt mycket uppmärksamhet under hösten och varit synlig på morgonhimlen, passerade sitt perihelium (avståndet närmast solen) 28 november. Då befann sig kometen endast 1,2 miljoner km från solens yta. En överslagsberäkning visar att solljuset där är i storleksordningen 10000 gånger starkare än här på jorden, och att en komet (som består av is och stoft) har svårt att överleva sådana förhållanden är lätt att tänka sig. Som det verkar efter perihelium har kärnan hos ISON upplösts, och de rester som fortsätter i kometens bana lär bli svåra att se. Den ljusa komet C/2013 R1 Lovejoy kommer under december att passera genom Björnvaktarens, Norra kronans och Herkules stjärnbilder. I slutet av november uppgav rapporterna hos LIADA att Lovejoy hade magnituden 5, och den gör sig bra i en liten kikare. Under mörk himmel kan det egna ögat räcka. André Franke beskriver Lovejoys bana över himlen.

Anders Nyholm

Bilderna i detta stjärnhimmelstips bygger på planetarieprogrammet Stellarium.