Solen står nu söder om himmelsekvatorn, den tänkta förlängningen ut i rymden av jordens ekvator. Passagen över himmelsekvatorn skedde vid höstdagjämningen, den 22 september. Solen står allt lägre på himlen under dagtid och nattmörkret blir allt längre. Vi har fått höst. Under kvällen dominerar den stora stjärnbilden Pegasus i söder, medan Oxen är på väg uppåt i öster. Se kartan nedan. Ovanför Oxen finner vi den iögonfallande stjärnhopen Plejaderna, också känd som Sjustjärnorna. I sydväst är stjärnbilder som Örnen och Herkules på väg ned. Mot slutet av oktober har den mäktiga Orion hunnit kliva över horisonten i öster redan före midnatt. Mörk kvällshimmel, utan månljus, har vi 1-10 oktober, liksom under oktobers sista fem dagar.
Planeten Jupiter, vars fyra stora månar går att få syn på i en liten kikare, går upp i nordöst före midnatt. Planeten är ljusstark, har en varm, gulaktig färg och står i stjärnbilden Tvillingarna. En planet som står särskilt bra till i oktober är Uranus, den grönblåa isjätte som kretsar i en bana dubbelt så långt från solen som Saturnus. Uranus är ljussvag och går endast att se för blotta ögat under mycket mörka och goda förhållanden. Med en liten kikare är det lättare att få syn på planeten. Den 3 oktober står Uranus i opposition, vilket innebär att solen, jorden och Uranus står på en linje och planeten står särskilt väl synlig på himlen. Uranus flyttar sig sakta genom Fiskarnas stjärnbild. Kartan visar Uranus förflyttning genom Fiskarna i oktober, i ett synfält som är ca 9 x 5 grader stort. Prova att spana efter Uranus med kikare och rita av synfältet där planeten finns (med några dagars mellanrum) för att upptäcka dess rörelse över himlen!
Den som vill ha en utmaning kan skaffa sig fri horisont åt sydväst efter solnedgången den 8 oktober och, helst med en liten kikare, spana efter den tunna månskäran i närheten av planeten Venus på himlen. Den morgonpigge kan, den 15 oktober, se planeten Mars passera nära stjärnan Regulus i stjärnbilden Lejonet. Regulus ligger ca 80 ljusår bort och är faktiskt en dubbel dubbelstjärna (totalt fyra stjärnor, alltså) men det går inte att urskilja för blotta ögat. Lejonet står i öster vid 6-tiden på morgonen. Lågt i söder står Sirius, himlens ljusaste stjärna (förutom solen!), och högre upp Orion och Jupiter. Kartan nedan visar morgonhimlen i söder den 15 oktober.
En ganska blygsam månförmörkelse inleds strax före midnatt den 19 oktober. Månen passerar då genom jordens halvskugga, och vid 01:50 den 20 oktober täcker halvskuggan 76 % av månens diameter. Då bör det gå att se att månen är en smula skuggad, men för övrigt märks knappast för blotta ögat att det pågår en månförmörkelse. Den avtagande månen kommer att störa en del den 22 oktober, när meteorsvärmen Orioniderna kulminerar. Dess meteorer verkar komma från den del av himlen där Orion ligger. Kometen 2P/Encke, som gör ett varv runt solen på litet drygt 3 år, står på morgonhimlen. Under oktober passerar den genom stjärnbilden Kusken, den stora men tråkiga stjärnbilden Lodjuret, genom Lilla lejonet och förbi bakbenen på Lejonet. Kometen bör nå sådan ljusstyrka under oktober (kring magnitud 8) att den går att se i ett litet teleskop. Encke står alltså bra till på morgonhimlen, men kometer är ökända för att de är svåra att beräkna ljusstyrkan för i förväg. Paul Schlyter har Enckes koordinater.
Komet Encke har varit känd sedan 1786, men vi har också en nyupptäckt komet som är aktuell denna månad, komet C/2012 S1 ISON. Kometen upptäcktes förra hösten och är nu på väg inåt i solsystemet. Under oktober rör den sig mellan Mars och jordens banor, och syns i Lejonet under morgnarna. Dess ljusstyrka är sådan att ett litet teleskop troligen kommer att behövas för att få syn på den. Mer information, av Peter Linde, finns på denna specialsida om ISON. Under sista dagarna av september observerades ISON vid magnituden 11, och prognoserna antyder att dess magnitud under oktober kommer att stiga från 10 till 8. Senare kan ISON komma att bli långt mer spektakulär. Låt oss se vad den tar sig till!
Anders Nyholm
Bilderna i detta stjärnhimmelstips bygger på planetarieprogrammet Stellarium, förutom sökkartan för Uranus som baseras på StarCalc.
