En del stjärnor, med tillräckligt stor massa, slutar sina dagar som supernovor - exploderande stjärnor. I dessa processer frigörs stora energimängder och stjärnorna ökar sin utstrålning våldsamt. Stjärnor som på himlen kan te sig svaga och obetydliga kan på så sätt hastigt öka sin ljusstyrka och under en kortare tid bli himlens kanske ljusaste stjärna. Av speciellt fysikaliskt och kosmologiskt intresse är att många tunga ämnen troligen inte kan bildas på andra sätt än genom supernovaexplosioner. Därför består vi ju själva, som människor, förmodligen av material som bildats av supernovor.

Supernovor, eller exploderande stjärnor, är emellertid inte speciellt vanliga på stjärnhimlen. I varje fall inte om man menar supernovor som detonerar inom vintergatan. De mest kända exploderade så att de var synliga 1054 (den som bildade Krabbnebulosan), 1572 (Tycho Brahes supernova) och 1604 (Keplers nova).

Om vi också har möjlighet att studera andra galaxer än vintergatan, vilket vi har med teleskopen i Oxie och CCD-kameran, så har vi större chans att se supernovor. Det finns en hel del amatörastronomer i världen som varje kväll letar igenom ett antal främmande galaxer och som jämför med tidigare bilder för att kunna upptäcka supernovor. En del av dem är lyckosamma och andra förstås inte. I vilket fall som helst blir naturligtvis sannolikheten att hitta en supernova större ju fler galaxer man har möjlighet att se.

Nyupptäckta supernovor annonseras på flera sidor på nätet. t ex här.

I praktiken finns alltid några supernovor i några galaxer tillgängliga för observation, om man bara har instrument att nå tillräckligt svaga stjärnor. Exemplet nedan visar en supernova observerad från observatoriet. Vi räknar med att under goda förhållanden kunna nå ner till betydligt svagare stjärnor än denna supernova och därför är det inte orimligt för eleverna att fånga en supernova under sitt projektarbete.

 

 

Galaxen M81 (uppe t.v.) med exploderande supernova (inringad)

 

Ett projektarbete skulle då kunna utformas så att man börjar med att studera litteraturen om supernovor. Därefter kan man studera gamla bilder av supernovor i andra galaxer, som finns i Oxie, för att se vad som är rimligt att åstadkomma. Sedan är det bara att vänta tills det rätta tillfället kommer, genom att bevaka nyupptäckta supernovor via Internet.

När så en supernova förhoppningsvis exploderar gäller det att så snabbt som möjligt ta bilder och hoppas att vädergudarna förbarmar sig. Det är då mycket troligt att flera av amatörastronomerna i Oxie blir intresserade och att därmed kanske flera nätters observationer kan göras och en ljuskurva tas upp.

Vill man sedan som projektarbetare räkna på det hela, t.ex. beräkna avståndet ur ljusstyrkan, kan man ta uppföljningsobservationer till hjälp där i allmänhet utförlig information finns. Ofta är avståndet till galaxen känt och därmed finns så att säga ett facit.