Ett projektarbete om månen kan bestå i att ett flertal bilder tas av månens yta, som sedan likt en mosaik kombineras till en full bild av himlakroppen. På denna kan sedan bergskedjor, kratrar och slätter identifieras. En delbild ur en sådan mosaik kan te sig som i bilden nedan, som är tagen ifrån Oxie.

Detalj av månen fotograferad från observatoriet.

Detta projekt utförs lämpligen med en Webb-kamera kopplad till Meade-teleskopet. Detta är f n inte fjärrstyrbart så observationerna görs på plats. Eftersom korta exponeringstider kan användas och därmed oroligheterna i jordatmosfären kan frysas, finns möjlighet att i efterhand i datorn bara välja ut de bilder som är skarpast. Med tålamod bör det vara fullt rimligt att avbilda ner till c:a en bågsekund stora föremål på månytan. En bågsekund är det samma som en 1/3600 grad, vilket på månens avstånd motsvarar ungefär 2 km.

Månens diameter på himlen är ungefär 30 bågminuter och med kamerans synfält i det stora teleskopet på ung. 5.7x7.6 bågminuter innebär det att ytan borde kunna täckas med 30 bilder (om visst överlapp finns mellan bilderna). (Om en sämre upplösning accepteras går det att reducera brännvidden på teleskopet till hälften, vilket görs standardmässigt genom att införa en positiv s.k. telekompressionslins i strålgången, och därmed få 4 ggr större synfält. Då täcks månen med bara 6 bilder.)

En lämplig månfas bör väljas, kanske någet efter halvmåne. Observationsstrategin bör vara sådan att man på en månkarta (t.ex. McNally) markerar synfältets storlek och position vid de olika tagningarna, så att inte någon del av ytan tappas bort. Därefter korrigeras varje bild i datorn och sammanfogas till en mosaik. I den fullständiga detaljerade bilden av månen kan sedan olika formationer kan identifieras. Eventuellt kan upplösningsförmågan uppskattas om man kan hitta en struktur med från litteraturen känd storlek.