I november går solbanan allt lägre på himlen under dagarna och förra månadens omställning från sommartid till normaltid ger oss mörk himmel tidigt på kvällen. Om denna mörka himmel dessutom är molnfri (vilket den tyvärr inte alltid är under skånsk november), vad kan man då se på kvällen? Låt oss gå ut en molnfri kväll kl 19 och titta efter!
Kartan ovan visar vad som syns på himlen i söder från Skåne i mitten av november vid 19-tiden. Innan dess har man, efter att solen gått ned, kunnat se Venus lågt i sydväst. I sydväst sänker sig sommarens stjärnbilder Svanen, Lyran och Örnen. Högt i söder står den stora stjärnbilden Pegasus och i öster höjer sig Oxen och Plejaderna (Sjustjärnorna). Står vi långt från störande belysning kan vi, som ett suddigt stråk, se Vintergatan sträcka sig mellan sydväst och nordöst på himlen. Detta sudd är helt enkelt vår hemgalax, sedd inifrån. Eftersom galaxens över hundra miljarder stjärnor ligger ordnade i en platt skiva ser det ut som ett band om man ser det hela inifrån.
Litet längre fram på novemberkvällen har Orion hunnit gå upp på östra himlen. Man kan tänka på daladiktaren Nils Parling och hans visa Finnbäcks-Lars under stjärnorna, där figuren Finnbäcks-Lars sjunger ”Sjustjärnan och Trerocken glänser milt därbort i öst // bevars vad vackert, fastän det är mörkt och höst.”. Trerocken syftar här på de tre stjärnorna i Orions bälte, tre blåa jättestjärnor som ligger runt 1000 ljusår från oss. Planeten Jupiter står allt bättre till på kvällshimlen, och syns i Tvillingarnas stjärnbild. En liten kikare visar oss planetens fyra stora månar, och ett litet teleskop visar dess matt gula skiva, kanske med någon molnformation. Även Uranus och Neptunus står bra till på kvällshimlen, men kräver kikare för att ses. Kartan nedan visar Jupiter och stjärnorna i öster en bit in på kvällen.
Meteorsvärmen Tauriderna når maximum 4 november, och dess namn kommer av att meteorerna verkar komma från riktningar mot Oxens stjärnbild på himlen. Svärmen är svag, och några meteorer per timme kan förväntas. Mörk kvällshimmel, fri från månljus, har vi ungefär 1-9 och 24-30 november. Den 18 november, dagen efter fullmåne, kan man se månen nära den röda jättestjärnan Aldebaran i Oxen. Den kanske mest kända meteorsvärmen av alla, Leoniderna, når maximum 17 november. Leoniderna verkar komma från Lejonet. På morgonkvisten den 17 november, när Lejonet höjer sig öster, stör månen med sitt ljus i väster. Alltså kan det bli svårt att få syn på så många meteorer, dessutom förväntas Leonidernas aktivitet vara låg i år. Ett tiotal meteorer per timme kan förväntas.
Månadens planetutmaning blir att se Merkurius och Saturnus nära varandra lågt på himlen på morgonen den 26 november. Då kommer Saturnus fram på morgonhimlen, efter att en tid varit dränkt i solens ljus. Saturnus är då fem gånger ljussvagare än Merkurius. Kikare rekommenderas (eftersom jordens atmosfär slukar en hel del av planeternas ljus när de står så lågt) liksom fri horisont åt sydöst. Använd den ljusa stjärnan Spica i Jungfrun för att hitta rätt. Se kartan ovan.
På morgonen den 2 november ockulterar (skymmer) den tunna månskäran den blåa jättestjärnan Spica lågt i sydöst. Månskäran är tunn och det är månens solbelysta sida som kommer att täcka över stjärnan. I Skåne börjar ockultationen strax före kl 06:30, då månen och Spica står ca 5 grader över horisonten. Se närbilden ovan. När stjärnan åter träder fram, en knapp timme senare har solen hunnit gå upp och göra himlen ljus.
På morgonhimlen tronar Lejonet högt i söder, medan Orion och Oxen är på väg ned i väster. På östra himlen stiger den röda jättestjärnan Arcturus i Björnvaktaren. Kröker vi nacken hittar vi Karlavagnen rakt upp mot zenit. Morgnarna den 29 och 30 november bjuder på något av en planetparad. Vid kl 06 på morgonen den 29 november har Saturnus just klarat horisonten i sydöst, litet högre upp står den tunna månskäran i Jungfrun, där den har sällskap med planeten Mars. Vår yttre grannplanet är just nu rätt ljussvag på himlen, och i ett litet teleskop syns den som ett orangerött knappnålshuvud. Borta i sydväst blänker Jupiter i Tvillingarna. Även den 30 november kan denna parad beskådas, men då står månen lägre. Bilden nedan visar läget den 30 november strax efter kl 06.
Slutligen, hur går det för våra kometer? Komet C/2012 S1 ISON, eller helt enkelt ISON, står till en början rätt väl placerad på morgonhimlen. Kometen lämnar vid början av november Lejonets stjärnbild, går sedan in i Jungfrun och tillbringar månadens sista dagar i Vågen och Skorpionen. Därmed börjar det brännas, för i Skorpionen står solen och dess ljus dränker ISON på himlen. Observationer inrapporterade till Liga Iberoamericana de Astronomia (LIADA) anger att ISON:s magnitud var ca 10 i slutet av oktober, och innan kometen hamnar för när solen på himlen kanske den hinner nå magnitud 5-6 och synlighet i fältkikare. I december blir kometen åter synlig på himlen, på väg bort från solen. Se också Peter Lindes artikel om ISON.
Komet 2P/Encke står också bra till på morgonhimlen, i Jungfrun, men närmar sig också solen på himlen. Enligt LIADA:s observatörer var Encke vid oktobers slut av magnitud 8, och kan närma sig magnitud 7 eller 6 och fältkikarsynlighet under november. C/2013 R1 Lovejoy, som upptäcktes i september av Terry Lovejoy i Australien, hade vid slutet av oktober magnitud 8 och under november (liksom Encke) också kan närma sig magnitud 7 eller 6 och fältkikarsynlighet. Komet Lovejoy tillbringar första halvan av november i Kräftans stjärnbild, på morgonhimlen.
Har du ett teleskop eller en större fältkikare? Ställ väckarklockan som ett tidningsbud och gå ut spana efter kometer!
Anders Nyholm
Bilderna i detta stjärnhimmelstips bygger på planetarieprogrammet Stellarium.
