Det unga 2014 bjuder på meteorsvärmen Kvadrantiderna och Venus som morgonstjärna. Under januarinätterna ser vi Jupiter och stjärnorna Betelgeuse, Sirius och Procyon bilda en vacker fyrhörning i söder. Jupiter står i opposition 5 januari och syns hela nätterna. Kometen C/2013 R1 Lovejoy syns i en bra kikare på morgonhimlen.
Att nyåret i vår tideräkning infaller just den dag det gör har kulturella snarare än astronomiska orsaker, men så värst långt efter vintersolståndet är det inte, och det unga 2014 ger oss gott om nattmörker och (i händelse av molnfri väderlek) stjärnhimmel. Innan vi går igenom på vad som syns på himlen, låt oss fundera på något mer jordnära.
Tiden runt årsskiftet ger oss nämligen ett gott tillfälle att inse att våra årstider inte har med jordens avstånd till solen att göra, utan orsakas av jordaxelns lutning. Den 4 januari 2014 befinner sig nämligen jorden i perihelium (som närmast solen), 147 miljoner km från solen. Vi råkar då ha vinter på norra halvklotet, eftersom detta halvklot är vänt från solen och får mindre solljus än södra halvklotet. Under vår nordliga sommar når jorden aphelium (härnäst 4 juli 2014) och står som längst från solen: 152 miljoner km bort. Denna skillnad på 152 - 147 = 5 miljoner km mellan största och minsta avstånd beror på att jordbanan inte är cirkulär, utan lätt ellipsformad.
Vad ser vi då från vår utsiktspost här i Skåne under januari 2014? Går vi ut och ställer oss på backen vid 19-tiden på kvällen ser vi rakt i söder inte så många ljusa stjärnor, men i sydväst sänker sig den stora stjärnbilden Pegasus och åt öster ser vi Orion och Tvillingarna (med planeten Jupiter) höja sig. Allt eftersom kvällen går dyker natthimlens ljusaste stjärna, Sirius, upp och syns i söder vid 23-tiden. Då har även Lejonet gått upp i öster och Björnvaktaren med den röda jättestjärnan Arkturus är på väg upp i nordöst. Kartan nedan visar stjärnhimlen i söder för mitten av januari vid 19-tiden.
Böjer vi nacken under kvällen och tittar kring zenit finner vi stjärnbilden Perseus, med den berömda stjärnan Algol. Denna stjärna är en s.k. förmörkelsevariabel, vilket innebär att en stjärna i ett dubbelsystem regelbundet skymmer en annan (Algols period är knappt 3 dygn). Mer om detta står i slutet av mitt stjärnhimmelstips för januari 2013. Algols ljusstyrka är under kvällstid som minst den 8 januari (kl. 23:10), 11 januari (kl. 19:59) och 31 januari (kl. 21:44); tider från Hans-Ulrich Keller. En förmörkelse varar flera timmar. Då verkar Algol ungefär tre gånger ljussvagare än annars. Jämför stjärnans ljusstyrka med omgivande stjärnors då förmörkelsen pågår respektive under en kväll då det inte sker någon förmörkelse! På kartan nedan är Algol markerad med en pil. Den W-formade Cassiopeia kan användas för att hitta rätt.
Månens vandring över himlen under januari för den, skenbart, i närheten av några olika planeter. Lågt i sydväst efter solnedgången den 2 januari syns den tunna månskäran nära den ljusa Venus. Venus blir morgonstjärna under januari, och syns efter mitten av månaden lågt i sydöst före soluppgången. Ett teleskop visar Venus som en mycket tunn skära. Den 15 januari står månen nära Jupiter, i Tvillingarna. På morgonen den 23 januari syns Mars, den drygt halva månen och den blå
a jättestjärnan Spica i stjärnbilden Jungfrun tillsammans. En fältkikare kan visa alla tre objekten i samma synfält. Bilden nedan visar hur det kan se ut i kikaren. Två dagar senare, på morgonen den 25 januari, får Saturnus sällskap av den knappt halva månen i stjärnbilden Vågen. Solsystemets innersta planet, den undflyende Merkurius, skymtar i slutet av månaden (ungefär 26-31 januari) lågt i sydväst efter solnedgången. Fri horisont på det hållet är bra att ha och en liten kikare är inte fel att ta till hjälp.
Låt oss nu ägna solsystemets största planet, Jupiter, litet extra uppmärksamhet. Planeten står i opposition 5 januari, vilket enkelt uttryckt innebär att Jupiter står mitt emot solen på himlen och syns hela natten. Planeten står högt på himlen i söder vid midnatt och är tre gånger ljusare än Sirius, som syns längre ner på himlen. En liten kikare visar oss planetens fyra största månar, och ett teleskop kan visa molnbälten i Jupiters atmosfär. Kartan nedan visar Jupiters läge på himlen då planeten står i opposition. Litet extra kittlande kan vara att tänka på att jorden just den 5 januari kan ses passera över solskivan, sett från Jupiter. Detta enligt Jean Meeus, en astronom som specialiserat sig på ovanliga astronomiska händelser. Troligtvis iakttas passagen inte av någon...
För övrigt kommer våren 2014 att vara extra gynnsam när det gäller att se Jupiter från norra halvklotet. Planeten når nämligen sitt största nordliga avstånd från himmelsekvatorn (23,3 grader) i mars 2014. Kommande år rör sig planeten sakta men säkert ner på södra stjärnhimlen, för att nå maximalt sydligt avstånd till himmelsekvatorn i december 2019. Detta upplyser oss också Meeus om.
Meterorsvärmen Kvadrantiderna når sitt maximum på kvällen den den 3 januari och störs inte av något månljus. Meteorerna i denna svärm ser ut att komma från stjärnbilden Björnvaktaren. Vän av ordning undrar över svärmens namn; det kommer från den (nu avskaffade) stjärnbilden Quadrans Muralis (Murkvadranten). I början på kvällen står Björnvaktaren delvis under horisonten i norr, men fram på morgonen står den högt i sydöst. Ett trettiotal meteorer per timme kan förväntas. Se även Bengt Rosengrens figur till höger.
Komet C/2013 R1 Lovejoy rör sig under månaden från Herkules in i stjärnbilden Ormbäraren och därmed står kometen bäst till på morgnarna för skånska betraktare. Mellan kl. 05 och 06 står kometen i öster. Observationer rapporterade till LIADA angav dess magnitud till ca 6 vid årsskiftet. Använd en fältkikare. Hos André Franke finns en karta som visar kometens rörelse på himlen.
Går vi ut en molnfri januarimorgon någon gång mellan kl. 06 och kl. 07 ser vi högt i söder Björnvaktaren. Se kartan ovan. I väster sänker sig Lejonet och i nordväst försvinner Tvillingarna och Jupiter. I öster är Örnen, Lyran och Svanen på väg upp -- stjärnbilder som vi främst förknippar med sommaren, men som även syns på vinterns morgonhimmel. I norr står Cassiopeia, och vid zenit ser vi Karlavagnen. På södra himlen står planeterna Saturnus, vars ringar syns i ett teleskop, och Mars, som nu syns som en orangeaktig liten boll i teleskop.
Anders Nyholm
Förutom Bengt Rosengrens bild bygger bilderna i detta stjärnhimmelstips på planetarieprogrammet Stellarium.
