Asmundtorps skola i Landskrona kommun kom på tisdagen på besök. I sex bilar hade de transporterat sig från sin skola till oss på Tycho Brahe-observatoriet. Jag kom själv strax innan och hade inte hunnit ställa i ordning, så barnen fick leka en stund utanför. När jag var klar sa jag till fröken Kristina att samla ihop barnen och vips så stod de på ett led.

Inne i allrummet hade jag dukat fram stolar och experimentutrustning. Och min rosa resväska. I den senare packar vi ner sådant som man behöver ha med sig på en rymdresa. Barnen föreslog mat, och jag stoppade ner ett äpple. Barnen sa vatten, och jag packade ner en flaska vatten. Barnen tyckte att rymdkläder skulle vara bra att ha, men några sådana har jag inte, så det blev osynliga kläder som stoppades ner. Dessutom behöver man ju dator, spel och rymdskepp.

Resan börjar med en kort berättelse om Tycho Brahe. Och, som så ofta, fascinerar det att han blev av med näsan i en svärdsduell, och fick en ny av silver och guld. ”Men”, sa en flicka, ”hur kom då snoret ut?”. Bra fråga, eller hur? Svaret är att han hade kvar lite av näsan, och att han satte den nya utanpå så att luft, och snor, kom ut. Och att han, när han var ensam, tog av sig den nya näsan för att den kliade så förskräckligt.

Vi reste vidare i rymden, närmare bestämt i vår egen galax Vintergatan. Pratade om hur olika stjärnor kan se ut, och om nebulosor, rymdens egna BB-centraler. Sist kom vi in på vårt eget planetsystem, och då exploderade barnen i kunskap. Jag har lagt upp mina studiebesök så att barnen och jag berättar tillsammans om de olika planeterna. Och det här kunde de riktigt bra!

En av pojkarna kände också till att en mycket berömd komet hette Halleys komet. Jag berättade då att jag har möjlighet att bli medlem i en förening för personer som sett komet Halley två gånger. Jag såg den 1985/1986, och om jag lever när jag är 95 år, 2061, så tänker jag göra mycket för att få se denna berömda komet, och därefter bli medlem i denna unika förening. När sista bilden var visad, sa jag till de andra vuxna att barnen hade gjort sig förtjänta av en ordentlig applåd, och så blev det. Barnen hade varit mycket koncentrerad under hela besöket och var verkligen värd den uppskattning som en applåd är. Sist sa jag att barnen nog kunde så mycket om rymden för att de var så intelligenta. – ”JA!” skrek de. ”Och/eller så har ni en bra lärare!” – ”JA!” ropade barnen. ”Och/eller så har ni så bra föräldrar!” – ”JA!” ropade en av mammorna.


Barnen hade med sig matsäck, och det var nu dags för dem att äta den. Själv åt jag en banan, innan jag plockade ut det lilla teleskopet och det ännu mindre solteleskopet för att förbereda inför att barnen skulle få ta sig en titt på solens yta. Men, åter igen, kom det moln framför solen och skymde, så det blev, åter igen, en närtitt på Oxies egen stjärna – vattentornet. Men varför ser den ut som om den är gjord av trä? Kom en gång och ta dig en egen titt, vet jag!

Slutligen gick vi in i Observationshus 1 och tittade på och framifrån in i teleskopet för att studera den stora spegeln som finns därinne. Det är ju ett spegelteleskop, och därför är det fullt med speglar. Där och då tackade jag för besöket, och önskade välkommen åter en måndag då observatoriet håller gratis öppet hus för allmänheten, och då det visas intressanta saker på himlavalvet. Fröken Kristina sa till barnen: ”Vad säger vi nu?” – ”TACK!” sa barnen. ”Och nu ska du få en applåd!” sa en pojke och började klappa händerna, och de andra hakade snabbt på. Kanske konstigt att skriva om ett tack, men det är faktiskt inte alla besökande grupper som gör det, tackar alltså. Kanske är det en generationsfråga, men äldre lärare tackar mer än yngre kolleger.

 

Peter Hemborg