På förskolan hade de tillverkat små teleskop av hushålls- och toalettrullar och sedan klätt dem med olika färgade papper. En av pojkarna hade använt guldfärgat papper, och det fick mig att berätta att de riktiga rymdteleskopen kläs med guldfilm, så han var riktigt nära det verkliga. Han sken verkligen upp, då han hörde det. Roligt! De skulle också tillverka varsin rymddräkt i något hårdare pappersmaterial.



Så började föredraget. Och alla mina ”Resor i rymden”, som föredraget kallas för, börjar med att vi packar min lilla stora resväska med saker som man behöver när man ska resa ut i rymden. Och det var helt klart även för dessa små människor vad som behövs: Rymdkläder, mat, vatten och luft. I resväskan packar jag då ner ett äpple för mat, en flaska vatten för just vatten och en cykelpump för luft. Rymddräkten har jag ännu inte hittat något bra sätt att illustrera, så det får bli en osynlig dräkt.
Då dagens besökare är så unga får det gå snabbt undan med bilder och berättelser, cirka 40 minuter (mot 1½ timme för äldre barn). Men även med snabbare tempo, så är det inte lätt att sitta still och lyssna. Man måste få snurra lite grand på hela kroppen, och ibland också få byta stol! Det var helt klart charmiga småttingar som kom på besök denna dag.

När jag och barnen pratat färdigt var det dags för lunch för mina små besökare. Man samlades kring soffbordet och dukade upp den ena läckerheten efter den andra. Och lärde mig ”gör så, gör si-leken”. När man säger ”så”, så ska man göra efter den som visar, medan när man säger ”si”, ska man inte göra efter. Det blev riktigt roligt, för jag hade lite svårt för att göra rätt, i alla fall till en början.

Avslutade gjorde vi som vi brukar med våra besökare, nämligen tittade i teleskopet. Idag var det ju ett dagsbesök, så det blev ”Oxies egen stjärna”, vattentornet, som vi tittade närmare på. Men varför ser vattentornet ut som om det är byggt av trä?
Barnen var överförtjusta och ville egentligen se mer, men tiden var ute och det var dags för dem att traska ner till Oxie centrum för att ta bussen hem till Bunkeflostrand.

Peter Hemborg