Stjärnhimlen i december 2012



Den tidiga vintern har hittills inte tillåtet många stjärnklara kvällar. Med minusgrader ges dock en mörk himmel när molnen väl dragit bort eftersom fukten ofta försvinner ur luften. Årets längsta nätter ger då en mycket rik stjärnhimmel. 12-15 dec syns meteorsvärmen Geminiderna som i år slipper att störas av månljus.






 

 

 


Stjärnhimlen i riktning söder vid 21-tiden. Klicka för större bild.
 

Kvällshimlen i december är en himmel som visar både vad som varit och vad som skall komma. Lågt i nordväst står sommarstjärnbilderna Svanen och Lyran, medan vinterns stjärnbilder Orion, Oxen och Tvillingarna är på väg upp i öst. Däremellan, tvärs över himlen, sträcker sig Vintergatan i form av ett dimmigt stråk som går att få syn på om man befinner sig långt från störande belysning.

Kring den 14 december kulminerar meteorsvärmen Geminiderna. Nymåne inträffar den 13 december, så natthimlen är mörk vid den tid då flest meteorer förekommer. Radianten, den plats på himlen som meteorerna verkar komma från, ligger i Tvillingarna, vilket gett meteorsvärmen dess namn. På senare år har svärmen visat upp en stabil, och rentav något tilltagande, aktivitet.

I Oxen hittar vi planeten Jupiter, som i december står som närmast jorden (600 miljoner km bort) och syns hela natten. Längre fram på kvällen går Stora hunden, med natthimlens ljusaste stjärna, Sirius, upp. Tillsammans med den röda jättestjärnan Betelgeuse i Orion och stjärnan Procyon i Lilla hunden bildar den vad som ibland kallas Vintertriangeln.

Stjärnbilden Orion dominerar söderhimlen fr o m kl 20 fram till kl 24. Klicka för större bild.

Med en enkel fältkikare kan man njuta av flera vackra syner på denna del av himlen. Under Orions bälte, i Orions svärd, finns Orionnebulosan. Det är ett område av gas i rymden där det bildas nya stjärnor, och nebulosan är möjlig att skönja för blotta ögat som ett svagt töcken. Avståndet till nebulosan är ca 1300 ljusår. Genom en liten kikare framträder området runt Orionnebulosan mycket vackert. Snett uppåt och höger om Orion ser man för blotta ögat en liten, kompakt, samling av ganska ljussvaga stjärnor. Detta är Plejaderna, eller Sjustjärnorna, som de ibland också kallas. Denna stjärnhop ligger på 380 ljusårs avstånd och består av unga, nybildade stjärnor. Stjärnhopen gör sig bra i fältkikare.
 
Högre upp på himlen, ovanför Orion, ligger stjärnbilderna Oxen och Kusken med sina ljusstarka huvudstjärnor , Aldebaran respektive Capella. En annan framträdande stjärnbild i sydost är Tvillingarna med sina två ljusaste stjärnor, Pollux och Castor.
 
Längre bort på himlen, i stjärnbilden Andromeda, nära den stora kvadraten i Pegasus, hittar vi Andromedagalaxen. Denna galax är vår närmaste stora galaxgranne, belägen 2,5 miljoner ljusår bort, och den ter sig som en avlång dimfläck i kikaren.
 
Under morgontimmarna, före soluppgången, kan man se Lejonet högt i söder, Karlavagnen nära zenit och den ljusa planeten Venus lågt i sydöst. Planeten Saturnus, i sydöst, börjar bli allt lättare att se under morgnarna.

 


PL/AN