November och december har hittills inte tillåtit många stjärnklara kvällar. Skulle det bli minusgrader blir det dock ofta en mörk himmel när molnen väl dragit bort, årets längsta nätter ger då en mycket rik stjärnhimmel. Vill man se planeter behöver man titta ut på morgonhimlen, där Venus lyser mycket starkt i sydöstlig riktning.
Kvällshimlen i december är en himmel som visar både vad som varit och vad som skall komma. Lågt i nordväst står sommarstjärnbilderna Svanen och Lyran, medan vinterns stjärnbilder Orion, Oxen och Tvillingarna är på väg upp i öst. Däremellan, tvärs över himlen, sträcker sig Vintergatan i form av ett dimmigt stråk som går att få syn på om man befinner sig långt från störande belysning. Fullmåne inträffar den 25 december och då blir det förstås en upplyst himmel. Längre fram på kvällen går Stora hunden, med natthimlens ljusaste stjärna, Sirius, upp. Tillsammans med den röda jättestjärnan Betelgeuse i Orion och stjärnan Procyon i Lilla hunden bildar den vad som ibland kallas Vintertriangeln.
Med en enkel fältkikare kan man njuta av flera vackra syner på denna del av himlen. Under Orions bälte, i Orions svärd, finns Orionnebulosan. Det är ett område av gas i rymden där det bildas nya stjärnor, och nebulosan är möjlig att skönja för blotta ögat som ett svagt töcken. Avståndet till nebulosan är ca 1300 ljusår. Genom en liten kikare framträder området runt Orionnebulosan mycket vackert. Snett uppåt och höger om Orion ser man för blotta ögat en liten, kompakt, samling av ganska ljussvaga stjärnor. Detta är Plejaderna, eller Sjustjärnorna, som de ibland också kallas. Denna stjärnhop ligger på 380 ljusårs avstånd och består av unga, nybildade stjärnor. Stjärnhopen gör sig bra i fältkikare.