Venus, den tilltagande månskäran och Jupiter bildar i väster en vacker gruppering på kvällen 22 maj. Saturnus står i opposition 23 maj och är uppe hela natten. Meterosvärmen Eta-Aquariderna når sitt maximum 6 maj men störs av månljuset. Efter att mörkret fallit syns Sommatriangeln i öster, Björnvaktaren i söder och Lejonet i väster. Kartan nedan visar majhimlen före midnatt:

Efter att mörkret fallit syns denna månad Sommatriangeln (bestående av Vega, Deneb och Altair) i öster, Björnvaktaren med Arkturus i söder och Lejonet i väster. Högt uppe kring zenit ser vi Karlavagnen och Draken. Lågt i norr står Cassiopeia och Capella i Kusken. Den skånska majnatten bjuder oss på knappt fyra timmars nattmörker, uppskattningsvis. I början av maj är himlen mörk vid 22-tiden på kvällen; i slutet av månaden får man vänta till kl 23 innan himlen blivit någorlunda mörk. Det mesta av detta nattmörker inträffar alltså efter midnatt. Det märks att vi närmar oss sommarsolståndet (21 juni).

Planeterna

Den tunna månskäran syns nära Venus 21 maj. Dagen därpå följer vad som möjligen blir månadens vackraste gruppering på himlen: På kvällen 22 maj syns Venus, den tilltagande månskäran och Jupiter tillsammans i väster efter solnedgången.

Planeten Merkurius når 7 maj sin största östliga elongation, 21 grader från solen på himlen, och det innebär att den står i väster efter solnedgången på kvällarna i början av maj. Tyvärr står Merkurius inte särskilt gynnsamt till, utan ligger lågt över horisonten. Den är inte särkilt ljusstark och lyckas man rikta ett teleskop mot planeten ser man en skära av ca 8 bågsekunders diameter.

Saturnus står i opposition 23 maj, vilket innebär att planeten står mittemot solen på himlen och alltså är uppe hela natten. Vid midnatt står Saturnus i söder. Som högst står den ringprydda planeten 16 grader över horisonten, sett från Skåne. Den skiner vid magnitud noll, alltså jämförbar med Vega i ljusstyrka, och visar i ett teleskop upp sina ringar och en skiva på knappt 19 bågsekunders diameter över ekvatorn. Lågt på himlen, nedanför Saturnus, kan man skymta den röda superjättestjärnan Antares i Skorpionen. Se bild nedan. Natten 4-5 maj har Saturnus sällskap av fullmånen på himlen.

Saturnus står allt sämre till för observatörer i norra Europa och kommer fram till 2018 att sjunka längre ned på södra stjärnhimlen. Sommaren 2018 slår Saturnus i härnäst i botten på sin vandring över himlen, och står drygt 22 grader söder om himmelsekvatorn. I början på 2026 har planeten stretat upp till himmelsekvatorn igen och kommer sommaren 2032 att nå drygt 55 grader över horisonten för en observatör i Skåne. En tröst (fast kanske litet klen!) vid årets saturnusopposition.

Röda, svala Arkturus -- blåa, varma Spica

När det mörknat ser vi i söder två av himlens ljusaste stjärnor, Arkturus i Björnvaktaren och Spica i Jungfrun. Stjärnorna ligger på olika avstånd från oss, Arkturus 36 ljusår bort, Spica 250 ljusår. För blotta ögat verkar stjärnorna ha olika färg: Arkturus ser rödorange ut och Spica verkar vitblå. En stjärnas färg bestäms av dess temperatur, och ju blåare en stjärna är desto högre temperatur har den. Vi vet att yttemperaturen hos Arkturus är ungefär 4500 grader Celsius (alltså svalare än vår egen sol). Hos Spica är den ca 22000 och 19000 grader Celsius, respektive, hos de två stjärnor som bildar denna snäva dubbelstjärna. Kartan nedan visar Arkturus och Spica på himlen:

En vanlig astronomisk teknik för att mäta i vilken färg en stjärna sänder ut mest ljus är att använda olika färgfilter. Sådana släpper bara igenom ljus i vissa intervall av spektrum (vissa färger). Mäter man på dessa två stjärnor med ett blått filter (kallat "B", kring våglängden 4500 ångström) och ett rött filter (kallat "R", kring våglängden 6500 ångström) finner man att Spica är 0,3 magnituder ljusare i blått än i rött. Spica är verkligen blåaktig. För Arkturus, däremot, finner man att denna stjärna är hela 2,2 magnituder ljusare i rött än i blått. Arkturus är alltså tämligen röd. För att sätta våglängderna i sitt sammanhang, tänk på att vi människor uppfattar ljus (från det blåa till det röda) mellan 3800 och 7000 ångström. När man i majnattens dunkel betraktar Arkturus och Spica kan man notera deras färgskillnad och tänka på de ca 15000 grader som skiljer dessa stjärnor åt i temperatur.

Meteorsvärm

Meterosvärmen Eta-Aquariderna når sitt aktivitetsmaximum med flest meteorer 6 maj, men störs av den avtagande månen. Svärmen var ganska kraftig 2013, men enligt Internationella meteororganisationen väntas mer normala nivåer i år -- något tiotal meteorer i timmen kan väntas, som bäst. Stoftet i svärmen kommer ursprungligen från Halleys komet och svärmens namn ges av att meteorerna verkar komma i riktning från Aquarius (Vattumannen) på himlen.

Anders Nyholm

Bilderna i detta stjärnhimmelstips bygger på planetarieprogrammet Stellarium.