truedsson-2016

Diagrammet visar solfläcksaktiviteten under perioden 2001 till okt 2016. Varje vit punkt är en individuell observation medan de röda fyrkanterna representerar medelvärden under en månad. Notera det dubbla maximat 2012 och 2014. (Observationer: Lars-Åke Truedsson, grafik Peter Linde)

 

Under 2015 och t.o.m oktober 2016 har jag observerat solen vid 354 tillfällen. Totalt sedan 2001 blir det sammanlagt 2787 observationer.

Den nuvarande prognosen för solfläckscykel 24 ger ett maximum på ca 101 för det utjämnade solfläckstalet i slutet av 2013. I april 2014 nådde det utjämnade solfläckstalet en topp på 116,4. Detta kommer förmodligen att bli det officiella maximumet. Denna andra toppen överträffade den första toppen (98,3 mars 2012). Många cyklar har dubbla toppar, men detta är den första i vilken den andra toppen i solfläckstalet var större än den första. Vi är för närvarande mer än sju år in i cykel 24. Den prognostiserade och observerade storleken på cykel 24 gör den till minsta solfläckscykel sedan cykel 14, som hade ett utjämnat maximalt solfläckstal på 107,2 i februari 1906.

latrued2Att förutsäga hur en solfläckscykel blir är ganska tillförlitligt när cykeln har pågått en tid (ca 3 år efter minimum i solfläckstalet [se Hathaway, Wilson, and Reichmann Solar Physics; 151, 177 (1994)]]). Tidigare förutsägelser är mindre tillförlitliga, men ändå lika viktiga. Planering för satellitbanor och rymdfärder kräver ofta kunskap om solaktiviteten år i förväg.

Ett antal metoder används för att förutsäga amplituden av en cykel under tiden i närheten av och före solfläcksminimum. Det har visat sig att det finns samband mellan storleken på nästa solfläckscykels maximum och längden av den föregående cykeln och aktiviteten vid solfläcksminimum och storleken på den föregående cykeln.

Bland de mest tillförlitliga metoderna är de som använder mätningarna av förändringar i jordens magnetfält vid, och före ett solfläcksminimum. Man känner till att dessa förändringar i jordens magnetfält är orsakade av solstormar men det exakta sambandet mellan dem och framtida solaktiviteter är fortfarande osäkert.

En annan indikator för solaktiviteten är flödet av radiostrålning från solen vid en våglängd av 10,7 cm (2,8 GHz). Detta flöde har mätts dagligen sedan 1947. Det är en viktig indikator på solens aktivitet eftersom det tycks följa förändringarna i solens ultravioletta strålning som påverkar jordens övre atmosfär och jonosfären. Många modeller av den övre atmosfären använder 10,7 cm flödet (F10.7) som indata för att fastställa atmosfärens densitet och inverkan på satelliter. F10.7 har visat sig följa solfläckstalet ganska bra. Se denna Jpeg bild.

Solfläckstalet sjönk drastiskt under juni 2016. Det var solfläcksfritt under 6 dagar i början av juni och 6 dagar under slutet av juni och följdes av 11 solfläcksfria dagar under juli.

Därefter har det under augusti, september och oktober varit solfläcksfritt i 8 dagar.

Det har således varit solfläcksfritt under 8 % av årets dagar. Solaktiviteten låg klart under prognosen. Vi är tydligt på väg mot solfläcksminimum. Denna minskning av aktiviteten var inte förväntad förrän 2017.

Solfläcksminimum förväntas någon gång mellan 2019 – 2020.

Sedan blir det intressant att se om spådomen att solfläckscykel 25 skall få ett maximum på 6-7 (!!) vid sitt maximum. Magnetfältet i solfläckarna är dessutom sjunkande. Under ca 1500 gauss kan solfläckar inte bildas. Vi kan jämföra solfläckcykel 23 och nuvarande solfläckscykel 24 med hur det såg ut under solfläckscyklerna 5 (1798 till 1810) och 6 (1810 till 1832). Solfläckscyklerna 5 och 5 ingick i Dalton minimet, som var en period med låg solaktivitet och som sammanföll med flera speciellt kalla vintrar.

DSCF4763bDet finns därför forskare som påstår att vi åter är på väg mot en liten istid (LIA = Little Ice Age).

Ref.:

Senaste tidens regn och översvämningar kan jämföras med vad som hände när den s.k. lilla istiden började och även omfattade Maunderminimat.

LIA varade mellan 1300 till 1850. Den lilla istiden var ingen riktig istid och omfattade egentligen tre kallare perioder. Den första var från ca 1290 till slutet av 1400-talet. Sedan var det en något varmare period på 1500-talet. Därefter försämrades klimatet och den kallaste perioden var under Maunderminimat, en 70 år lång period mellan 1645 - 1715 med få solfläckar och således en kallare period åtminstone i Europa.. Ytterligare en kallare period var under Daltonminimat cirka 1790–1830. Se ovan. Denna period sammanföll dock med året utan sommar, 1816. Den främsta orsaken till det årets svala temperaturer var det mycket explosiva vulkanutbrottet av Tambora i Indonesien, som var ett av de två största vulkanutbrotten som inträffat under de senaste 2000 åren.

Under den kallaste fasen av den lilla istiden finns det indikationer på att de genomsnittliga vintertemperaturer i Europa och Nordamerika var så mycket som 2 °C lägre än för närvarande.

Det finns betydande historiska bevis för den lilla istiden. Östersjön frös, liksom många floder och sjöar i Europa. Packis expanderade långt söderut i Atlanten och gjorde frakt till Island och Grönland omöjligt under flera månader i sträck. Vintrarna var bittert kalla och somrarna var ofta kalla och regniga. Detta ledde till utbredd missväxt, svält, och befolkningsminskning . Trädgränsen och snögränsen drogs ner och glaciärer avancerade och spred sig över städer och gårdar i processen. Den sociala oron ökade eftersom stora delar av befolkningen reducerades på grund av fattigdom och svält.

Nu får vi intresserade vänta och se om det blir som ovan nämnda forskare påstår!


Lars-Åke Truedsson