Vinterns mäktigaste stjärnbild, Orion, syns allt högre i sydöst efter skymningen under januari. Även Orions granne på himlen, den ljusa stjärnan Sirius, skymtar vid 20-tiden till vänster nedanför Orion. Under timmen före midnatt står Orion, Stora hunden (med Sirius) och Lilla hunden (med stjärnan Procyon) rakt i söder och gör en ståtlig anblick. Tillsammans med den röda jättestjärnan Betelgeuse i Orion utgör Sirius och Procyon vad som ibland kallas Vintertriangeln. Apropå uttalet av namnet Betelgeuse, glöm inte vad Alf Henrikson rimmade i dikten En romantisk tanke: "...i mörka natten när fan är lös // ser man ända till Betelgeuse."

 
Himlen i sydöst på kvällarna i januari.
 
Till höger ovanför Vintertriangeln hittar vi stjärnbilden Oxen, som för närvarande pryds av planeten Jupiter. Den 20-22 januari får Jupiter sällskap av Månen. Efter midnatt avlöser solsystemets två största planeter varandra, då Jupiter går ner i nordväst och Saturnus går upp i sydöst. Saturnus och stjärnan Spica (skenbart lika ljus som planeten) i stjärnbilden Jungfrun pryder morgonhimlen i söder. Planeterna Merkurius, Venus och Mars står denna månad för nära solen för att vara lätt synliga, men med hjälp av en fältkikare och en sökkarta som http://media.skyandtelescope.com/documents/Uranus-Neptune-2012.pdf (från Sky & Telescope) kan planeten Uranus siktas i Fiskarnas stjärnbild.
 
Himlen i söder på morgonen i januari.
 
Nymåne inträffar den 11 januari, och under de första två veckorna i januari är alltså kvällshimlen månfri och mörk. Från platser utan störande belysning kan man njuta av Vintergatan som ett suddigt stråk på himlen, där den sträcker sig genom stjärnbilderna Oxen, Perseus, Cassiopeia och Svanen.
 
Meterosvärmen Kvadrantiderna uppträder under början av januari, med maximum den 3 januari. Radianten, den plats på himlen som meteorerna verkar komma från, ligger i stjärnbilden Björnvaktaren, som står lågt i nordöst vid midnatt. Ljuset från den avtagande halvmånen kan störa.
 
Algol i Perseus.
 
Tidiga januarikvällar är lämpliga om man vill följa en av himlens mest berömda variabla stjärnor, stjärnan Algol i stjärnbilden Perseus. Algol är en dubbelstjärna där den ena stjärnan i paret regelbundet passerar framför den andra, sett från jorden. Då den ena stjärnan är ljussvagare än den andra leder detta till att det samlade ljuset från dubbelstjärnan regelbundet försvagas när den svagare stjärnan skymmer den starkare. Förmörkelserna återkommer med en period på 2 dygn och 21 timmar, och Algols ljusstyrka sjunker då 1,2 magnituder. Det betyder i praktiken att Algol ser 3 gånger ljussvagare ut under en förmörkelse än annars. Noga räknat finns en tredje stjärna i Algolsystemet, men den påverkar inte förmörkelserna. Algol syns högt på himlen, mellan Oxen och den W-formade stjärnbilden Cassiopeia, och några av förmörkelserna inträffar under kvällstid i januari: 6 januari 20:53, 9 januari 17:43, 26 januari 22:38 och 29 januari 19:27 (tider från Paul Schlyter). Ett minimum varar några timmar för Algol. Använd omkringliggande stjärnor på himlen och jämför Algols ljusstyrka en kväll då den är oförmörkad respektive förmörkad. Det är fascinerande att man för blotta ögat kan följa ett förlopp som äger rum 93 ljusår ifrån oss!
 
Anders Nyholm
 
De schematiska bilderna i detta stjärnhimmelstips bygger på planetarieprogrammet Stellarium.